Sagor från Kreta | 42

I början av juli kunde man se ett inlägg på flera Facebook-sidor som uppmanade folk att hålla utkik efter en försvunnen kvinnlig amerikansk molekylärbiolog som senast sågs på en löprunda på västra Kreta. Tack vare de sociala medierna, som ofta bara är tidsslösare, inleddes sökandet bland privata lokalbor och turister direkt, men utan större framgång. Efter några dagar, fortfarande utan spår eller tecken på liv, sattes ett stort antal poliser, militärer, sökhundar, helikoptrar och ännu fler frivilliga in för att söka igenom den annars oframkomliga terrängen nära Kolimbari, där de trodde att hon kunde befinna sig, och bulletiner strömmade in i olika Facebook-grupper så att alla kunde följa med. Det är inte ovanligt att människor försvinner och blir efterlysta, men det finns oftast andra orsaker än vad som var fallet med den amerikanska 60-åriga kvinnan. Människor som får den ljusa idén att ta en promenad i bergen från öst till väst eller tvärtom försvinner då och då, och det är inget man bara måste stå ut med. På tvåtusen meters höjd, som en del av bergstopparna är, och utan rätt utrustning, rätt träning och inte minst god lokalkännedom är det inte alls något att kasta sig in i. Till och med kretensarna skakar på huvudet och varnar för att göra det, och gör man det ändå så brukar det sluta illa. Dessutom finns det de som bara vill försvinna och lockas av ett fritt liv på Kreta. För ett fåtal lyckas det, men de flesta återkommer gärna efter en tid.

Men det fanns inget som tydde på att den amerikanska kvinnan hade några av dessa planer. Hon hade varit på en konferens i Chania och slappade i några dagar innan hon återvände till sitt arbete i Tyskland, där hon bodde. Mindre än några veckor efter att hon försvann hittades hon död i en gammal bunker från andra världskriget. Det var mycket uppenbart att hon varken varit med om en olycka eller tagit hand om sig själv, för hennes kropp var prydligt täckt med en trasa. Några dagar senare kunde polisen gripa och åtala en lokal 27-årig man för mordet på den amerikanska kvinnan, som erkände efter förhör.

Det är ingen särskilt uppmuntrande eller bra fredagshistoria på min lilla blogg här, men jag tycker att du ska ha det ändå, för tyvärr händer sånt här också på Kreta, även om det hör till rariteterna, och det finns såklart också ruttna. fartyg bland kretensare. De är trots allt bara människor av kött och blod som alla möjliga andra. Men det är en oerhört sorglig händelse som kretensarna själva är mycket påverkade av, för sånt här är milsvidt, och är en direkt kontrast till den philotimo de värnar så mycket om, och som jag nämnde förra veckan.