Sagor från Kreta | 52

Den här historien är lite annorlunda, och mer privat än vad jag brukar göra, men det tycker jag att du ska göra eftersom det är en stor del av mig och anledningen till att jag har den livsåskådning som jag har.

Den 25 september 1919 föddes min far, så han hade precis fyllt 100 år, om han inte hade dött alldeles för tidigt, bara 70 år gammal. Den här typen av årsdagar får en att vrida tillbaka klockan och fundera lite på avsnitt och annat som kanske har glömts bort, eller bara hitta något som man inte tänkt på tidigare.

Som jag säkert har nämnt i andra berättelser kommer jag från en märkligt blandad familj. På mammas sida var det kristendomen som var det väsentliga och grunden i livet, medan min pappa, i diametral kontrast, kom från en familj där spiritualism och det mer andliga var en stor del av vardagen. I kristen tro två saker som inte är förenliga. Men så var det i vår familj, där ingenting var helt svart eller vitt, rätt eller fel, utan mycket mer nyanserat. Min far sa en gång till mig att det inte var meningsfullt om en målare bara använde den vita färgen på en vit duk. Det skulle inte bli mycket av det. Och sedan var det upp till min bror och jag att själva ta reda på var vår synvinkel skulle vara. Jag valde att stå något i mitten. Det viktiga i min familj var inte var du stod, utan att du hittade platsen att stå där du stod bäst, och att tro dessutom var något du var och inte bara något du trodde på, varken åt det ena eller det andra hållet . Likaså var ärlighet också ett begrepp som fyllde mycket i min uppväxt och fortfarande gör det. För precis som med kärlek så har inte ärlighet och tro så stor vikt om man inte börjar med att blicka inåt och först kan vara sann mot sig själv och ärlig mot sig själv.

Min pappas mellannamn var Emmery och det var först nu, 30 år efter hans död, som jag undersökte namnet närmare och plötsligt var det några fler bitar i mitt personliga pussel som föll på plats. Emmery (stavas med två m) kommer från germanska (Gud Irmin – betyder mäktig) och Irmin eller Emmery var enligt mytologin den högsta guden i Niedersachsen och Nederländerna. Om du stavar namnet Emery (med endast en m) är betydelsen: Tapperhet. Mer och mer föll allt på plats, för om det var något som min far var så var det modigt i allra bästa mening. Under ockupationen var han en del av motståndsrörelsen, där han i hemlighet vidarebefordrade konfidentiell information om ockupationsmaktens planer, under sken av att vara en resande försäljare, vilket han också var. Men det var ständigt med livet som ansträngning, eftersom han under kriget hade samma inställning som grekerna har i betydelsen av de 9 blåvita ränderna i den grekiska flaggan: ”την την την την της ή το θάνατο θάνατο θάνατο θάνατο την την την eller döden), och det trots att han var ärkedansk, född och uppvuxen i Aalborg och aldrig lyckades ta sig till Grekland – eller gjorde han det? För en annan bit föll på plats för mig när jag tänkte på hans passion för välslipade vassa knivar. Som scout i många år visste han vikten av en bra solid dolk och hade räddat några från sin ungdom. Det var definitivt ingen leksak, men ändå fick jag som barn lära mig att slipa en kniv ordentligt så att den kunde hålla i många år och användas som verktyg. "En kniv måste slipas med smärgel" sa han och tog fram en gammal smärgelsten för ändamålet, spottade på stenen och visade sedan hur man slipar kniven. "Du kan inte bara använda en fil eller strykjärn. Om det måste göras ordentligt måste du använda en smärgelsten eller någon smärgelduk, sa han. Vad jag inte visste då var att smärgel är en naturlig blandning av det svarta mineralet magnetit och det näst hårdaste naturligt förekommande mineralet korund, som bildas i klipporna i bergen på vissa grekiska öar inklusive Kreta. Jag visste inte heller att ordet smärgel kommer från det grekiska ordet "smyridópetra eller smiris" som direkt betyder "smargelsten" - precis den sten som min pappa använde, och som jag förmodligen fortfarande har liggande i källaren hemma.

Är det en slump att min mamma 2005 var orsaken till att min familj landade på Kreta kort efter hennes död, är det en slump att min pappas mellannamn var detsamma som mineralet som bildas i klipporna på Kreta och namnet Emery betyder tapperhet, är det en slump att vi snabbt hamnade på det enda hotellet på Kreta som heter Elsa (som är min mammas namn), är det en slump att jag direkt kände mig som hemma allra första gången jag kom till Kreta och är populärare här än i Skive där jag bor har jag ingen aning om. Men jag tycker att det är konstigt att jag nästan dras till de kretensiska bergen, älskar att vara här och inte bara känner mig hemma på Kreta, utan också känner igen platser jag aldrig varit på förut. Jag skulle kunna fortsätta så här, för det här är bara några exempel som jag just tänkte på här på den här årsdagen, och jag kommer inte att gå in på hur eller varför alls. Men jag är tacksam för att jag själv är uppfostrad med en naturlig nyfikenhet och samtidigt skepsis, och har fått hitta min egen synvinkel, mellan den kristna tron ​​från mammas sida och den mer andliga från min pappas sida. Exakt var jag står spelar ingen roll i sammanhanget, men en sak är säker – det är inte lätt att göra en målning som är vettig med bara vit färg på en vit duk, och livet är inte bara svartvitt utan mycket mer nyanserad än så. Om du tror på det ena eller det andra är oviktigt, men det är inte oviktigt om du är sann, åtminstone mot dig själv, för det är först då som möjligheterna och paletten av färger dyker upp och utvecklas, mitt framför näsan på dig. utan att egentligen inse det.

Ha en riktigt trevlig helg och "undersök inte fakta i ljuset av argument, utan argumentera i ljuset av fakta" som ett grekiskt ordspråk säger.