Sagor från Kreta | 18

Som jag har nämnt vid flera tillfällen finns det enligt grekerna själva bara 2 sorters människor. De som är grekiska och de som önskar att de vore det – och då är det så att jag blir lite förvirrad. Varje vecka träffar jag människor i vår butik Elenas eller någon annanstans, både danskar och greker, som antar att jag är grek. Det har jag gradvis vant mig vid, men när folk inte längre bara tror att jag är grek, utan mer specifikt frågar mig var i Grekland jag kommer ifrån, är det precis innan jag börjar tvivla på mig själv. Ibland, som häromdagen, är det också lite jobbigt när en dansk kommer in i butiken en bit ute på landet på Jylland och utan vidare börjar prata grekiska till mig, och jag då måste förklara mig och nästan lägga på luren svär. Jag är väldigt dansk.

När jag har provat det får jag bara regelbundet den nya frågan "Jo, din fru är grekisk, eller hur?" – och nej, jag måste erkänna där också och säga att hon precis som jag är väldigt dansk.

Nu kan det finnas några av mina trogna läsare här på bloggen som funderar…. Vad har det att göra med berättelser från Kreta? Inte riktigt så mycket och ändå, så en hel del eller kanske allt. Men för att förstå det ordentligt krävs det att jag avslöjar något av mig själv, något väldigt privat, och något som jag annars har hållit för mig själv. Så om jag inte har förlorat dig vid det här laget, här kommer det.

Jag har alltid trott att det finns mycket mer mellan himmel och jord än vad vi människor kan förstå. Jag är också av den åsikten att det nog är bäst så, det vill säga att vi inte förstår det hela, och förmodligen aldrig kommer att göra det. När min mamma dog 82 år 2005 hade hon sparat några gamla men fortfarande användbara 1000-kronorssedlar och hade innan hennes död sagt till mig att jag skulle åka på en semester som jag då inte hade haft på 15 år. Av en slump hamnade min fru, jag själv och våra 3 yngsta barn på Kreta, där jag direkt kände mig hemma. Jag kände att jag hade kommit hem. Sedan dess har vi varit där otaliga gånger och 2011 bodde jag där i ett halvår. Och som de flesta av er säkert vet startade jag verksamheten Elenas, som säljer grekiska produkter här i Danmark. Att företaget fick namnet Elenas var för att min fru heter Elena.

Igår kväll fick jag idén att jag skulle försöka göra ett släktträd, för vem vet....kanske trots allt finns en del av släktträdet som är rotat i grekiskan. Jag hittade en gammal brevpärm där jag visste att det fanns några gamla dopbevis av mina föräldrar. Men det första papperet fick tag på var något helt annat. Det var en handskriven beskrivning av en tavla som hängde i mitt barndomshem. En tavla jag själv inte gillade, men som var tänkt för mig, redan från att jag var väldigt liten. Målningen kallas "den befriade" och föreställer Prometheus, som i grekisk mytologi var titanen som skapade den första människan och stal eld från gudarna för att ge den till människan, varför Zeus lät kedja honom vid en klippa så att en örn kunde ta en bit av hans lever varje dag. Prometheus befriades dock av Herakles, som var son till Zeus, genom att Herakles sköt en pil genom Prometheus kedjor och befriade honom. Herakles, den mest populära av de grekiska hjältarna, avbildas ofta med en lyra (ett stränginstrument) i handen och var enligt mytologin väldigt musikaliskt lagd (lite som jag). Vem Zeus egentligen var gift med är något osäkert, eftersom den grekiska mytologin refererar till Zeus som en charmör med flera fruar och flera barn. Men i de flesta berättelser var han gift med Hera, gudarnas drottning, som också var en symbol för kvinnan och moderguden. Men den store charmören Zeus kunde inte riktigt behålla sin hud, så vid ett tillfälle besökte han drottning Alcmene, efter att ha tagit formen av Alcmenes make och gjort henne gravid med Herakles. Men Hera försenade graviditeten i svartsjuka och när Heracles äntligen föddes skickade hon 2 ormar för att döda spädbarnet Herakles. Men Herakles ströp båda ormarna och byggde därmed upp sitt rykte – "att göra det omöjliga".  Här kanske jag bara ska tillägga att Herakles är det grekiska namnet på Herkules och med tiden har namnet Herkules använts just i samband med maskiner, flygplan och annat som måste uppmärksamma att de kan det omöjliga. Och nu när vi är inne på ämnet Herkules eller Herakles och betydelsen av namnet, kommer jag att tänka på en undervisning jag fick som barn, som går tillbaka till min farfar, som medvetet odlade och praktiserade något som var omöjligt för mest. Det lyder ungefär så här: "Istället för att skriva av något som omöjligt, se möjligheten i det".

Jag hittade också precis ett gammalt foto på min farfar, med min mormor vid sin sida, som i mina ögon, med sin stora mustasch, faktiskt kunde låtsas ha grekiska anor. Så det kanske är helt sant att äpplet sällan faller långt från trädet.

• Att jag träffade min fru genom en annons som jag hade lagt ut i tidningen, och jag tvivlade inte alls på att det var hon jag skulle gifta mig med,
• att hon faktiskt har det grekiska namnet Elena, fastän hon kallar sig något annat,
• att det fanns en målning från grekisk mytologi i mitt barndomshem avsedd för mig sedan jag var barn,
• att min mamma vid sin död hade lagt lite åt sidan så att min fru Elena, våra barn och jag kunde åka på en kort semester
• att det av en slump gick till Kreta och jag kände mig direkt hemma där redan när vi landade
• att jag så smått började intressera mig för grekisk mytologi
• att jag öppnade en butik med uteslutande grekiska varor bara för att jag tyckte det var trevligt
• att jag beter mig mer hemma på Kreta än här i Skive där jag bor
• att vi för några år sedan köpte en grekisk gatuhund som hette "Hera" (Moder Gud) men vi ändrade den till "Raki"
• att det lilla hotellet på Kreta vi stötte på av en slump, och som vi använder för boende på de gruppresor jag är reseledare på, heter "Elsa" (samma namn som min mamma hade)
• att dagen innan min son skulle döpas så föreslog min mamma att vi skulle byta namn vi först hade valt till Victor (samma som min farfars namn) och det gjorde vi (till allas stora nöje och extraarbete för präst, för då fick vi rätta namn i kyrkoboken och på alla gåvor)
• att Victor idag driver vårt familjeföretag med samma stora passion för grekiska som jag själv har, och han, utan att känna till min barndoms lära, lever för att se möjligheterna i det omöjliga - så som min farfar (den gamle Victor) levde efter
• att jag ständigt anklagas för att vara grek, både här och när jag är på Kreta

...och jag kan fortsätta så här

Är allt bara en slump, eller finns det mer mellan himmel och jord som vi bara inte förstår. Jag tror att de sistnämnda, och som de flesta greker, också är av åsikten att det finns en mening med allt, även med det som inte är vettigt.

Men vad tycker du?

Skriv gärna en kommentar om du har liknande upplevelser som du vill dela med andra och skriv även om du också skulle tro att jag var grek om du träffade mig av en slump på gatan i Grekland?

Bra helg!